livetigavle

Hur kommer det sig att vart ja än befinner mig i livet, hur ja än mår.. Vem ja älskat, varit tillsammans med, blivit sårad av.. Osv.. Så kommer jag alltid tillbaka hit, till den person ja känt sen så långt tillbaka, som jag älskat sedan så länge ja kunnat minnas, som jag alltid känner trygghet hos,, som jag alltid önskar ja kunde vara nära.. Sedan så många år, så många omgångar som dessa känslor kommit och gått, så kommer ja alltid tillbaka till dig,, hur kommer det sig? Jag vet ju ändå svaret, att de aldrig kan bli.. Bli.. Bli.. Dessa är dina ord, skurna med kniv in i mitt hjärta så många gånger om och om igen.. Men den tanken verkar som aldrig vilja slå rot i mitt sinne, så fort ja längtar, känner saknad, blir svart sjuk .. Så handlar de om dig.. Dig.. Dig.. De har det alltid gjort, genom alla tider,, och så vill mitt hjärta att de förblir.. Kommer alltid älska dig.. Vaka över dig, ta hand om dig.. O ändå önskar jag mig mer,, förlåt...

Ligger här och funderar.. Hur kommer det sig att cirkeln alltid sluter sig, att man mer än ofta finner sig på samma jävla avsats om och om igen?!
Hur kunde ja vara så jävla korkad så ja trodde på orden, leendet och det vackra ansiktet? När ja borde bett dig fara åt helvete redan efter första gången!
Trött på att bli behandlad som om ha vore dum, som om jag inget förstår.. När allting står målat på väggen som är min näthinna.. Tänk om man någon gång kunde träffa någon som kunde bete sig som de vuxna människor vi är, eller förlåt.. Fel av mig, de vuxna människor vi faktisk borde vara heter de.. För verkligheten är ju sån att man blir behandlad som om man vore tillbaka på högstadiet, då allt gick att lösa med tomma ord och sms..

Men ja har väl åter kommit till insikten, som så många gånger förr, ja klarar mig själv, jag behöver verkligen ingen som dig i mitt liv, jag gör precis som vanligt, begraver tankar och känslor djupt bak där ingen kan hitta dem, och tränar tills jag spyr, så ja slipper tänka, slipper känna, slipper vara sårad. Vem vet en vacker dag kanske den fula jävla förvuxna ankungen växer ur de gråa fjädrarna och bli en svan, en dag... Men vem fan vet, och vem fan bryr sig ärligt talat..
Ja vill ha mitt fria sinne tillbaka, ja vill inte längre se drömmar om en "rosa" verklighet, ja vill inte fundera på när och om vi ska ses när vi sagt de, eller om du bokar av som vanligt.. Eller som nu fundera på vad orden betydde, om du hittat nån annan någon bättre, med ett snyggare jobb med bättre titel.. Som passar in i pusslet som är din jävla verklighet, ja tänker inte bry mig mer, ja tänker inte anstränga mig mer, tänker inte. Fråga hur d är, va du gör, va som händer..

De som en gång var finns inte längre, borde inte funnits från början heller..
The Phoenix Will rise again, som så många gånger förr, ut askan.. Hur ont de än gör, hur ont du än gjort mig om och om igen, nu är det slut på de..
På allt, låt mig va!! Let me fucking rest in peace!!

De. Fula ankungen ska sova.. Så,, fuck off..