livetigavle

När är det min tur? Min tur att få vara lycklig? När är det min tur att slippa känna gråten stiga upp i halsen, och tårarna rinna ner för min kind, när är det min tur, att få omfamna den jag älskar? Att få känna min kärlek besvarad.. Att få se in i ett par vackra ögon och drömma mig bort, när är det min tur att få vakna med min älskade i famnen? När är det min tur att le igen? När är det min tur? När? Att slippa känna smärtan i bröstet när hjärtat åter slits i stycken.. När?.... När?
Är det min tur? När har jag lidit nog? För denna livstid..
NÄR?!.......

Inom de senaste veckorna har hela det som var verkligheten, bytt skepnad om och om igen, otaliga gånger tills dess att jag helt tappat fattningen.. Resa med segelbåt i skärgården planerad, med hela kompaniet grabbar plus några till, kaos seglingen 2012 även kallad.. Ska bli spännande på flera vis, väldigt jobbig på flera andra vis, ingen av oss kan segla, i synnerhet inte jag.. Något som på flera vis oroar mig.. Men allt med att bo på båten, segla, osv oroar mig inte mycket om man jämför med den olustiga känsla som sprider sig i kroppen allt mer.. Rädslan för att ens vidröra en flaska alkohol skrämmer mig, rädslan för att alla känslor ska bubbla upp oroar, är så mycket Om ingen vet. Speciellt ingen av de som skall med, Inget dom behöver veta.. Alla känslorna styr hela min verklighet som det är just nu, alla tankarna förtär min verklighet, mitt sinne, min sömn, att ligga sömnlös, eller att vakna mitt i natten börjar bli något av min vardag.. Smärtan stiger var gång jag tänker på de.. Skulle tro att jag går mot mitt livs allra svåraste prövning.. Utan något/någon att luta mig tillbaka på.. Biter ihop, sväljer tårarna och klistrar på leendet, det är ju en dag till i morgon..

Inom de senaste veckorna har hela det som var verkligheten, bytt skepnad om och om igen, otaliga gånger tills dess att jag helt tappat fattningen.. Resa med segelbåt i skärgården planerad, med hela kompaniet grabbar plus några till, kaos seglingen 2012 även kallad.. Ska bli spännande på flera vis, väldigt jobbig på flera andra vis, ingen av oss kan segla, i synnerhet inte jag.. Något som på flera vis oroar mig.. Men allt med att bo på båten, segla, osv oroar mig inte mycket om man jämför med den olustiga känsla som sprider sig i kroppen allt mer.. Rädslan för att ens vidröra en flaska alkohol skrämmer mig, rädslan för att alla känslor ska bubbla upp oroar, är så mycket Om ingen vet. Speciellt ingen av de som skall med, Inget dom behöver veta.. Alla känslorna styr hela min verklighet som det är just nu, alla tankarna förtär min verklighet, mitt sinne, min sömn, att ligga sömnlös, eller att vakna mitt i natten börjar bli något av min vardag.. Smärtan stiger var gång jag tänker på de.. Skulle tro att jag går mot mitt livs allra svåraste prövning.. Utan något/någon att luta mig tillbaka på.. Biter ihop, sväljer tårarna och klistrar på leendet, det är ju en dag till i morgon..

Måndag förmiddag, kanske veckans vidrigaste dag, men vad gör de, huvudet är någon helt annan stans konstant.. Förflyttad till det som komma skall, fullt upp med tankar och funderingar kring planering för detta.. Mat, blommor, resan hit tillsammans. Osv osv.. Försöker att inte fördjupa mig för mycket, med risk för att bygga upp för mycket förhoppningar osv. Men ty det är svårt att låta bli efter dina ord om saknad efter de som var sist.. Allt vi gjorde.. Osv.. Men men vi får väl se va som sker.. Den som lever får se heter de ju..

Åter sitter man i denna så kallade idyll, staden som är ens hem, ens födelse plats ens grund till allt i livet, och funderar, vad gör ja här? Varför flyttar jag aldrig ifrån denna tas som verkar vara fast besluten Att dra med sina invånare ner i avgrunden, stor industrierna flyr stan som pesten, vägarna ramlar allt mer sönder och samman under däcken, arbetstillfällena blir allt färre och sämre, stans charm har sedan länge flagnat bort så som färgen på en gammal möbel.. Men trots allt detta, oxider faktum att hjärtat sedan länge fäst sig i en helt annan del av detta avlånga land, så står ja ändå kvar här.. Varför? Varför inte bara leta lycka, jobb och kärlek i någon annan stad? En annan plats? En annan verklighet? Vem vet?! Inte jag iaf. Ty än står jag här kvar, med drömmen om ett bättre liv fast inom mig..

Hur kommer det sig att vart ja än befinner mig i livet, hur ja än mår.. Vem ja älskat, varit tillsammans med, blivit sårad av.. Osv.. Så kommer jag alltid tillbaka hit, till den person ja känt sen så långt tillbaka, som jag älskat sedan så länge ja kunnat minnas, som jag alltid känner trygghet hos,, som jag alltid önskar ja kunde vara nära.. Sedan så många år, så många omgångar som dessa känslor kommit och gått, så kommer ja alltid tillbaka till dig,, hur kommer det sig? Jag vet ju ändå svaret, att de aldrig kan bli.. Bli.. Bli.. Dessa är dina ord, skurna med kniv in i mitt hjärta så många gånger om och om igen.. Men den tanken verkar som aldrig vilja slå rot i mitt sinne, så fort ja längtar, känner saknad, blir svart sjuk .. Så handlar de om dig.. Dig.. Dig.. De har det alltid gjort, genom alla tider,, och så vill mitt hjärta att de förblir.. Kommer alltid älska dig.. Vaka över dig, ta hand om dig.. O ändå önskar jag mig mer,, förlåt...

Ligger här och funderar.. Hur kommer det sig att cirkeln alltid sluter sig, att man mer än ofta finner sig på samma jävla avsats om och om igen?!
Hur kunde ja vara så jävla korkad så ja trodde på orden, leendet och det vackra ansiktet? När ja borde bett dig fara åt helvete redan efter första gången!
Trött på att bli behandlad som om ha vore dum, som om jag inget förstår.. När allting står målat på väggen som är min näthinna.. Tänk om man någon gång kunde träffa någon som kunde bete sig som de vuxna människor vi är, eller förlåt.. Fel av mig, de vuxna människor vi faktisk borde vara heter de.. För verkligheten är ju sån att man blir behandlad som om man vore tillbaka på högstadiet, då allt gick att lösa med tomma ord och sms..

Men ja har väl åter kommit till insikten, som så många gånger förr, ja klarar mig själv, jag behöver verkligen ingen som dig i mitt liv, jag gör precis som vanligt, begraver tankar och känslor djupt bak där ingen kan hitta dem, och tränar tills jag spyr, så ja slipper tänka, slipper känna, slipper vara sårad. Vem vet en vacker dag kanske den fula jävla förvuxna ankungen växer ur de gråa fjädrarna och bli en svan, en dag... Men vem fan vet, och vem fan bryr sig ärligt talat..
Ja vill ha mitt fria sinne tillbaka, ja vill inte längre se drömmar om en "rosa" verklighet, ja vill inte fundera på när och om vi ska ses när vi sagt de, eller om du bokar av som vanligt.. Eller som nu fundera på vad orden betydde, om du hittat nån annan någon bättre, med ett snyggare jobb med bättre titel.. Som passar in i pusslet som är din jävla verklighet, ja tänker inte bry mig mer, ja tänker inte anstränga mig mer, tänker inte. Fråga hur d är, va du gör, va som händer..

De som en gång var finns inte längre, borde inte funnits från början heller..
The Phoenix Will rise again, som så många gånger förr, ut askan.. Hur ont de än gör, hur ont du än gjort mig om och om igen, nu är det slut på de..
På allt, låt mig va!! Let me fucking rest in peace!!

De. Fula ankungen ska sova.. Så,, fuck off..

Helgen som passerat har ju varit helt underbar i gämförelse med den föregående, denna helg har spenderats med vila, träning och en heldag i kungsberget med carro på söndagen. , helt underbar dag med kanon väder och underbar åkning! Trots alla pessimister som säger att ja borde sluta umgås me henne och så, så stor trivdes ja hela dan, skratta, skämta och så hela dagen.. Kunde inte varit mycke bättre. Eller jo, men de är sådant ja bara kan drömma om nu mer.. Men kort sagt en skön helg, äntligen. Fick man må lite bra igen.. Tål att göras om!!

Gårdagens ute kväll bevisade mycket.. De är dags att lägga av me spriten nu. Ja kan inte hålla känslorna i balans om ja dricker, och det jag trodde möjligen kunde vara sant, var självklart inte de, som vanligt. Än en gång står ja där i vinterkylan med hjärtat slitet ur kroppen och krossat.. Vilket får mig att vilja krypa ihop i fosterställning just nu och aldrig gå ut något mer... Ja är fortfarande hopplöst förälskad i henne.. Något ja bevisade både för mig själv och för henne igår.... Jätte smart, nu när vi äntligen. Börjat kunna umgås... Hm nä inte direkt då.. Men kanske bättre att vara ärlig för sig själv.. Men just nu känns de då inte så.. Just nu värker min kropp och själv, just nu får ja kämpa för att hålla tårarna borta ... När ska de någonsin bli bra????? Ja vet inte hur länge till ja orkar just nu...