livetigavle

saker och ting är minst sagt fortfarande upp och ner.. får ingen rätsida på någonting alls.. den ja behöver mest finns inte där längre.. känner mig som jag mest är till mesvär för omvärlden, att jag inte är glad och possitiv när ja borde längr.e att jag inte orkar något.. vet inte varför.. eller jo d evet ja..

ensamheten tar mer och mer över min vardag, enemheten, känsan av att stå ensam kvar när all aandra går på tåget, att inte längre  hya någonstans att vända sig när orden fattas och stödet behövs.. vet inte vart alla tog vägen eller vad som hände men just nu är det mest tomt..  själen saknar någontng, den där gnistan som håller lågan och käpar glöden vid liv verkar som bortblåst,...

men så är det ju trots allt höst också..

tiden då allal drar sig undan och är med sina partners etc... men för oss som står utan sådan blir verkligheten allt mer dyster...

tårar är numera en vardags sak..

tomhet min verklighet..

ensamheten min närmaste vän..

när ska det vända?